Du kan ha en kroppslig och mental stress som din kropp och hjärna lärt sig genom år av att varje dag och när som helst så kan vad som helst hända.
Saker som man måste värja sig emot, saker som man måste ta tag i, saker som är övermäktiga, som får vem som helst att duka under och explodera men som du måste stå mitt i och hålla i.
År efter år.
Om man ser på livet som ett akvarium men som är fyllt till hälften med vatten så är det så här:
Vid vattenytan - där är mittenläget, normalläget om man så vill (vad som nu är normalt). Det är det läge där man kan simma fram och där det flyter på ändå. Det funkar där.
Från vattenytan och nedåt - där befinner man sig när man är deprimerad, trött och sliten. Tappar andan och orken. Orkar inte hålla sig uppe, varken kroppsligt eller mentalt.
Nere på botten - där är man rätt nära repet. Kanske till och med i det eller så har man varit i det. Självmord och självmordstankar är vanligt här nere. Och om man inte gör sak av det så har man ändå den värdelösa, hopplösa, sorgsna känslan.
Från ytan och uppåt - där är euforin och glädjen om den håller sig på hälsosamma nivåer. Där kan också stressen finnas om det är ohälsosamma faktorer som gör att man drivs upp ovanför ytan.
Mot taket på akvariet - då har man kanske en manisk fas, eller är så är man stressad så man får kroppsliga symptom. Kanske ångestattackerna kommer om man är en sådan som får ångest. Man kanske inte ens känner igen det som ångest utan det visar sig som hjärtklappning och en stark rädsla eller oro som sedan försvinner. Eller andra kroppsliga symptom som yrsel, illamående, magproblem, synförändraingar (tunnelseende tex) eller att man upplever sig själv "lite bredvid" sig själv och andra. Tankarna blir svårstyrda eftersom man börjar fungera med sin stenåldershjärna som prioriterar flykt framför logik.
I taket - där kommer panikångestattackerna. Fullt ut. Där går man in i väggen så det smäller om det. Men det som är läskigt är att sådana som jag t ex går inte in i väggen på det klassiska sättet därför att man är - som min syster uttryckte det - "född och uppväxt på väggen" - och då faller man inte ihop som många gör. Man står upp och mår skit. Men attackerna tar man inte miste på. Jävulen går lös i hjärnan och med kroppen i varierande tidsrymd. En fruktansvärd känsla.
Jag har haft panikångest och vanlig vardagsångest sedan jag var väldigt liten. Det kan dels vara genetiskt betingat och påspätt av hur jag haft det i uppväxten och senare i livet. I tonåren kom nedstämdheten och det är inte så ovanligt att tonåringar går runt och är "svåra" men min nedstämdhet tangerade depression och har hållit i sig sedan dess.
Jag fick en fråga av en överläkare i psykiatri om jag någonsin befann mig i närheten av den där ytan, den där medellinjen där allting funkar. Nä, det gör jag inte. Ungefär nån timme efter att jag ridit om det varit en sådan dag men aldrig annars.
Jag är nånstans mellan botten och nedanför ytan - alltid. Ibland kan man förstås titta upp, Eller stiga upp om det är av yttre orsaker som att t ex ha en ridlektion då jag känner mitt "flow" som jag alltid gör när jag har träningar. Musik är också en lyftare. Men annars... pffff.
De här antidepressiva medlen som så idiotiskt kallas lyckopiller, är ju till för att ta den som är på botten närmare ytan. Inte upp i manitaket. Då är det nå't som är galet.
Jag har aldrig haft någon positiv effekt av SSRI - preparat eller andra antidepressiva, stämningsstabiliserande eller till och med antipsykotika som man ibland kan äta mot andra tillstånd än psykotiska.
Igår hade jag en av mina värsta panikångestresor på länge. Det började med en smärta i högra tinningen som inte har någonting med ångesten att göra. Men det brukar vara så att det ena ger det andra. Jag mår illa av ångest och om jag då mår illa av något annat, t ex preparat mot tinningsvärk - så kan jag få ångest av illamåendet. Men det är så bottenlöst. Jag läser om panikångestattacker, att de håller i sig mellan tio minuter till en halvtimme... jo hej du.
Igår höll det i sig i ungefär åtta timmar. Ibland håller de i sig i 24 eller mer, ibland tolv. Så föreställ er en smärta i tinningen och ned mot skulderbladet som är på en nia på en tiogradig skala. Lägg sedan på en ångest som är ändlös som en kvasar i rymden. Från helvetets botten och iväg till var som helst av ren skräck. Illamående på det som i den värsta magsjuka och så få släpa sig till huset helt utmattad varannan minut och inte kunna sova för ångesten, smärtan och illamåendet väcker dig hela tiden.
Jag sov 13 timmar inatt.
Så bromsa i tid go' vänner. Det här önskar jag inte min värste fiende.
