OBS! Bloggen finns numera på blogg DT (Dalarnas Tidningar)
”En frisk hjärna är en symfoni av 100 miljoner miljarder nervceller och aktiviteten i varje enskild hjärncell smälter samman till en harmonisk enhet som möjliggör tankar, rörelser, minnen eller bara en nysning. Men det krävs bara ett enda ostämt instrument för att hela symfonin ska spåra ur. När en sjukdom, ett trauma, en tumör, sömnbrist eller alkoholabstinens gör att nervcellerna börjar spela oavbrutet, falskt eller samtidigt kan kakafonin som uppstår resultera i ett epileptiskt anfall”
Anti – NMDA – receptorencefalit.
Encefalit = hjärninflammation
NMDA-receptorer i hjärnan spelar en avgörande roll för vårt minne, inlärning och beteende. NMDA – receptorerna får information från så kallade neurotransmittorer.
Varje neurotransmittor kan antingen möjliggöra eller hämma en impuls. Detta är grunden till allt vi gör. Antingen lyfter vi armen eller låter den hänga. Det är vad neurotransmittorerna säger till NMDA-receptorerna. Gör eller gör inte.
Om man har fått den autoimmuna sjukdomen anti-NMDA – receptorancefalit så har kroppens eget immunförsvar reagerat på någonting i kroppen och då börjar immunförsvaret angripa, inte bara det som är sjukt, utan också hjärnans neuroner och de blir oförmögna att skicka och ta emot signaler.
Man hade sett att kvinnor med teratom – en slags tumör, förvridna cystor, vävnadsklumpar som verkligen lever upp till namnets ursprung (teratom efter grekiskans teraton = monster, googla det och rys) ofta fick ett immunförsvar som löpte amok och skapade denna autoimmuna sjukdom som också slog sig på hjärnan eller delar av den.
Men det finns också de som får denna typ av hjärninflammation utan tumör. Här vet man inte mycket. och det var just det som drabbade Susannah Cahalan som har skrivit den här boken.
Plötsligt började hon bli paranoid, känslig för ljus. Hon blev euforisk och förtvivlad nästan i samma stund. Tappade minnet. Symptomen kom och gick och man förklarade det med hennes stressiga arbete på New York Post.
Men så kom psykoserna och de epileptiska anfallen och till slut kunde hon inte vara ensam. Hon blev helt missdiagnostiserad på psyket där man antog att hon drack för mycket.
När anfallen kom så lades hon in på en epilepsiavdelning. Prover togs om och om igen men allt var normalt. Till slut skrek Susannahs mamma till läkarna med alla normala provsvar i sina händer; ”Ja men HON är inte normal!”
Mor, far och pojkvän såg sin dotter och flickvän och en självständig journalist bli ett psykotiskt och stundvis katatoniskt spöke som stirrade tomt, dreglade och inte kunde prata. Hon var på väg att dö och ingen visste vad hon hade för fel.
Efter tio läkare så träffade hon läkaren Souhel Najjar - en engagerad läkare från Syrien, Dr. Najjar, som kommit till USA som tonåring och var nu en framstående läkare .
Ryggmärgsvätskans höga antal vita blodkroppar som visade på först 20 (det ska vara 0 – 5) och sedan 80 tydde på en inflammation men var och varför?
Dr. Najjar satte in alla mediciner han kände till mot detta men Susannah blev bara sämre. Han visste bara att hennes hjärna stod i brand.
Dr. Najjar visste att en Dr. Dalmaus i Pensylvania publicerat en artikel om fyra kvinnor som fått kraftiga psykiatriska symptom av encefalit. De hade alla haft förhöjda nivåer av vita blodkroppar i sin ryggmärgsvätska och de hade alla haft denna otäcka tumör som kallades för teratom.
Dr. Najjar beordrade hjärnbiopsi på Susannah och skickade till Dr. Dalmaus i Pensylvania och då började saker och ting klarna.
Det här är en mycket intressant bok, skriven av Susannah Cahalan själv. Orkar man inte läsa om neuroner och receptorer så kan man lätt få fram intervjuer på Youtube med Cahalan om denna då rätt okända sjukdom. Nu vet man mer.
Hon undrar, och det gör jag med, hur många människor som är insjuknade i denna sjukdom och det tas för autism, epilepsi, schizofreni eller något annat och som förblir obehandlade och till med dör av sitt tillstånd. I boken ger hon exempel på människor som blivit räddade av hennes fall. Och hon ger exempel på de som INTE blivit det.
Sjukvården har mycket att lära och framför allt få en arbetsmiljö som tillåter ett tänkande utanför boxen. Inte bara beta av patienter och sedan inte bry sig om man inte kan hjälpa dem eller förstå vad de drabbats av. Om en person är sjuk oavsett om proverna är normala.
En fängslande berättelse. Läs den!
