Ja det är bara att välja. Rida och få en skallvärk som räcker till i morgon eller ge tusan i det och kanske få en dräglig dag.
Det gäller allting. Prioritera! Göra saker eller vara still och inte få värre ont.
Kroppen är triggad som en smärtbomb. Det behövs ingenting för att det ska värka hål den jäveln. Sådant här som att träna, rida, göra saker i allmänhet det är som att trycka på "utslagen" - knappen.
Jag blir faktiskt rätt arg över att jag är 36 år enligt almanacksjäveln men kroppen är 100 och huvudet föddes på ön Sapfo 6000 år före Kristus eller nåt sånt.
Här hade jag kommit igång med Loostigaste så bra och då ansatte jävulen kroppen så till den milda grad att jag inte fixar vardagen. Jo det lastades ju hö idag och det måste prioriteras. Som pris fick jag ett spett och en yxa mellan skulderbladen som sitter där än.
Sommarprogrammen avverkas annars på löpande band. Så pass som det låter sig göras i alla fall. Jag har hört Gardell och Katarina Gospic - hjärnforskare.
Gardell var skaplig men... nja.
Gospic var lite jobbigt klämkäck och radade upp sina meriter som om det var nån slags anställningsintervju. Men hon sa mycket klokt och sant om hur vi människor är skapta. Att vi fortfarande är stenåldersmänniskor och reagerar med reptilhjärnan när vi utsätts för orättvisor. Hon sa att vi skapat ett samhälle som vi inte kan leva i och det håller jag fullständigt med om.
I morgon när det är lugnt ska jag höra Kristoffer Gidlund. Det blir nog jobbigt av många anledningar.
Det var väl det jag trodde. Verkligheten finns inte. Det är bara ett hologram projicerat från yttre rymdens händelsehorisont.
Såg ni Vetenskapens värld? Se det HÄR
Det handlade om verkligheten. Hur vi tror att den är och hur den egentligen är enligt fysiska lagar, kvantfysik och matematiskt perfekta formler.
Verkligheten är inte som vi tror nämligen. Det finns mysterier som strider mot det sunda förnuftet samtidigt som det är kvantfysiskt elegant och exakt.
En sak KAN vara på två ställen samtidigt.
Inte bara ljusfotoner som man först trodde, utan även atomer och molekyler. Som allt är uppbyggt av.
Det är här min Doppelgängerteori kommer in. Ni vet, när folk ser en person på ställen de inte är.
Som den där karln som var guide på ett gammalt sanatorium och hela gruppen såg honom hukande komma ned för trappan och sedan småspringa bort från dem i korridoren. De ropade efter honom och den verklige guiden som egentligen var kvar på tredje våningen kom då ned, i gruppens ögon, en gång till. De frågade varför han sprungit iväg och han visste att han varit på tredje våningen hela tiden. De hade sett hans dubbelgångare!
Enligt kvantteorin så kan man belysa två spalter med laser och ljuset ska sedan projiceras på en duk. Det märkliga är att det bildas tre spalter på duken istället för två. Detta sker även när man skickar ljusfotonerna en och en.
Om man ställer upp sensorer för att se varför det blir tre spalter avbildade, då bildas det bara två. Tar man bort sensorerna - tre spalter. På något sätt delar sig fotonerna och går genom båda spalterna - om ingen se det.
Samma sak händer med en kvantdator. I en vanlig dator är en bit ett och en bit noll. I en kvantdator finns det en bit som är ett och noll samtidigt. Den här datorn fungerar när ingen ser den, eller ja, när ingen ser hur ett- och nollbiten fungerar. När inget stör den.Men försöker man observera hur det går till så fungerar den inte.
Allt har en förmåga att vara på två ställen samtidigt men vi kan inte se det. Men det är korrekt enligt fysiska och matematiska teorier och kan inte bortses ifrån inom vetenskapen.
Tänk om det är så vad gäller doppelgängergrejen också? Att så länge ingen ser det så är det möjligt, alltså så länge man SJÄLV inte ser sig själv. Enligt den tyska sägnen så ska man enligt uppgift dö om man får syn på sin dubbelgångare.
Ja ja, ett litet tankespel så här på tisdags... nej just ja, onsdagseftermiddagen.
Nu är det semester, sommar, ledigt och allt sådant. Oavsett om man gör exakt samma saker som innan, oavsett om man inte är ledig, oavsett om det inte är sol och värme, om man har stora skälvan, sliter hund och gräver diken - så är det ändå semester.
Tamfan!
Härmed utlyses lösare regler, spel, tv och film på obekväm arbetstid och udda aktiviteter. Alla måsten arrangeras och anpassas kring nån form av badande i pool eller sjö. Alkohol är härmed tillåten på tider som skulle få jävulen att skämmas. Tidningar av skvallerkaraktär köpes och läses under stor muntration och spe under parasoll eller inne i soffhörnet. Mat ska grillas eller köpas modell snabb och kaffe ska drickas i tid och otid så man inte kan sova, men vem fan bryr sig? Sova kan man göra på dagen, under en filt på en madrass ute på djungelmattan.
Allt som räknas är vilka nivåer och poäng man klarar och får i Candy Crush, vad godsaker man har hemma och vilka filmer som går på tv och hur kallt/varmt det är i vattnet. Allt annat går bort.
Om jag fick välja.
Ibland kan jag känna den där känslan i bråkdelen av en sekund. En glimt av en bekymmersfri tillvaro där jag kan slappna av och andas ut. Där bågen för ett ögonblick inte är spänd som en fiolsträng utan mjukt vilande mellan luft och vatten som ett bottenmete från ett kastspö.
Det sägs att man skapar den tillvaro man vill ha. Det sägs att man ska bygga sitt liv runt sig och utifrån vad man kan, vem man är, hur man mår och hur man kan och vill leva.
Det är sant men sen gäller det att få skallen att fatta att det är rätt. Att man inte behöver ha dåligt samvete. Att man inte ska känna stress för att man gör saker i sin egen takt. Ett individanpassat samhälle. Det kommer att ta tid att bryta sönder det här massanpassade-samhället vi har nu för att få det att passa oss.
Individer.
"Detta är resultatet av 2000 år av civilisation; skräck för de dumheter som människan själv har hittat på."
Willy Vandersteen
Jodå de ringde tillbaka från psyk. Både den ena och den andra och jag har anmält det hela till enhetschefen.
Man kan inte svara som ett arsel i telefon på en psykomottagning. Man har faktiskt ett helvetes ansvar att bemöta folk korrekt just på ett sådant ställe. Vad tror de att de håller på med? Sitter de växeln i helvetet? Det kan ringa folk som gör ett sista försök att söka hjälp innan de ser det för gott att göra slut på sig. Då är det små marginaler som avgör i det bemötande man får.
Om jag får träffa en psykolog? Ja det återstår att se.
Jag har åtminstone gett de i underläge en röst. Eftersom jag kan prata för mig så har jag pratat för många. Jag tänker att det kanske kan hjälpa nån annan som ringer och blir bemött likadant som inte kan svara för sig utan blir helt nedslagen och ledsen så de aldrig mer vågar ringa och söka hjälp.
Det är sånt här som inte folk vet om. Folk som aldrig varit i behov av psykvård, eller varit i behov av soc eller liknande på grund av omständigheter man inte rår över. Det här är en verklighet som går många förbi. Hur ska man kunna veta?
Det är utifrån andra förhållanden det fattas beslut. Som politiker utgår ifrån. Förhållanden utan nöd. Där allting fungerar. Det är därifrån politikerna utgår när de bestämmer och tycker sånt som att folk ska ta ett jobb, och om de är sjuka så ska de söka hjälp och är de missbrukare så ska de vara på behandlingshem.
Det fungerar inte så i verkligheten, men det är en verklighet som de och många andra aldrig får se.
Till exempel så utdelas det krav på att infinna sig på olika åtgärder men samtidigt dras bussförbindelserna in så det är omöjligt att ta sig från A till B. Samhället krackelerar men ingen tar ansvar. Nu talar jag inte om strejken utan om vanlig jävla kollektivtrafik här ute i obygden.
Riktiga insatser skiter man i. Istället ägnas det tid och pengar och folk till pseudogrejer för att dra ut på tiden.
Vitslöst.
Det var ett inslag på Rapport i förrgår om Hillevi Wahls bok "Kärleksbarnet". Den handlar om hur hon växt upp i ett hem med alkoholism och psykisk sjukdom.
Rapport från 16:e nästan tio minuter in i programmet. HÄR
Det talas i inslaget om att det är så otroligt många fler barn i Sverige som växer upp med en eller två missbrukande och/eller föräldrar med psykisk sjukdom än vad man hittills trott. Det här resulterar trasiga vuxna som utkämpat krig. Som varit med om krig. Traumatiserade människor som går runt i livet och försöker fungera.
Vården har ett ansvar här. Som behandlande läkare på en psykavdelning till exempel så ska man fråga sig när det kommer in en person med svåra psykiska problem, kanske självmordsförsök, kanske med djup depression, kanske svåra ångesttillstånd, kanske psykoser, att - har den här personen barn och familj? Och hur mår DE? Vilken hjälp får DE?
Som insider vet jag att det här sättet att tänka på familjerna, barnen till alkoholisten och den psykiskt sjuke, existerar inte för fem öre.
Vem är det som ringt ambulans? Ja de är inte här i alla fall. De sitter hemma i soffhörnet med en klump i halsen och motstridiga känslor av lättnad och oro i bröstet. De försöker se på tv men kan bara se framför sig sin förälder i ett tillstånd som får det att skära i hjärtat och tårarna bränna innanför ögonlocken.
De försöker själva söka hjälp för sina problem som är en direkt följd av de världskrig de fått utkämpa på hemmaplan sedan de var barn men det enda de får göra är att argumentera och mötas av mothugg och uppkäftiga receptionister och andra som sitter och tar emot samtal på vårdinrättningar.
Vet ni att ni har bilan i er hand ni som svarar i telefon på psyket eller andra mottagninga? Vem vänder sig till er? Kanske är det den som står och väger mellan repet eller att hålla i lite till om det är nån som tar ens darrande utsträckta hand. Vet ni vilket ansvar ni har i ert bemötande? Vet ni vad mening som kan vägas i era ord och tonfall när det ringer någon som står med ena benet i färjkarlens båt? Tänk om du svarat med vänlig ton istället för en raljant, kanske hade det gjort att den som ringde kände att det fanns någon som förstod, som kunde hjälpa, som orkade höra på.
Vi har traumatiserade barn, ungdomar och vuxna i vårt land som går osynliga omkring tills de inte orkar längre. Vem ser till att de får resurser och adekvat vård? Vem ser till deras intressen? Vem hjälper dem?
De kan inte ens hjälpa sig själva för "det finns inga resurser".
Jag har gått hos en psykolog i ett år på psykinrättning professional i en annan kommun fram tills november förra året. Jag fick åka till en annan kommun för min kommun kunde inte uppbringa en psykolog nämligen och i den arbetslivsintroduktionspseudoaktivitet jag gick på DÅ, märk väl D. Å. så krävdes att jag gick i psykologsamtal.
Det krävdes nämligen därför att man skulle kvalificera till den yttersta kretsen av hopplösa fall som inte kunde arbeta och som inte fick vara sjuka fast de var sjuka utan de fick gå i den däringa aktiviteten istället.
Jaha, så den som hade aktiviteten ordnade en remiss till en riktig psykolog i en annan kommun. Något som ingen hade lyckats hjälpa mig med under de antal år jag varit i vårdpsyksnurran.
Jag gick hos psykologen i ett år. Två gånger i månaden. Hon var bra. Vi började komma nånvart. Den enda som haft den kompetens och förståelse som jag sökt i många år.
Men så gick hon i pension, psykologen, i november förra året och det låg på mig att ringa och be om samtal hos en ny.
Psykolog.
Så det gjorde jag, duktiga Rune, och eftersom jag har problem att föra mitt liv framåt eller eventuellt åt sidan på grund av symptom och krokben av psykisk karaktär så talade jag om rätt utförligt hur det låg till och att jag behövde terapisamtal med en psykolog.
Så jag fick en tid efter några månader, ja från november till på onsdag det är ju några månader, Typ 7 ½ månad. Till en SJUKSKÖTERSKA!
Eftersom det inte framkom att det var en sjuksköterska förrän i ett brev som kom förra veckan så ringde jag idag för att reda ut begreppen.
Det tog inte lång stund förrän tonen blev irriterad och jag kände mig som en alltför krävande och krånglig fan som inte lät sig avfärdas med de vanliga "ring nån annastans" - grejen.
"Jamen hon har ju säkert... eeeehh psykiatrisk utbildning, he he he (Konstifikt småskratt)."
"Ja det kanske hon har men jag har frågat efter en psykolog och vill träffa en psykolog"
"Ja det kan ju inte jag hjälpa dig med. Du får ringa till henne själv så får ni reda ut om hon kan hjälpa dig."
"Vad ska det tjäna till? Det kan vi väl inte avgöra på telefon. Vad gör jag om jag kommer som ny och vill ha en psykologkontakt?"
"Ja det finns inga som har tid. De håller på med ADHD-utredningar allihop som alla ska ha nuförtiden, ha ha!" (???)
"Så det finns ingen psykolog alltså?"
"Det kan inte jag svara på. Det där får ni reda ut hur det är tänkt."
"Ja men det spelar väl ingen roll hur det är tänkt, jag vill träffa en psykolog för att fortsätta min terapi som avbröts när min förra psykolog gick i pension."
Och under den där meningen så pratade hon i munnen på mig KONSTANT fast jag fortsatte prata. Jag vet inte nå vad hon sa. Och hon sket i vad jag sa, uppenbarligen.
Jag fick fråga om:
"Hur gör jag om jag vill ha en tid hos en psykolog? Var ringer jag då?"
Som att det satt fast i urberget och att hon fick karva ut det ur det innersta av den mest härdade jävulen så mumlade hon fram ett svar och så småningom när jag frågat efter det; ett NUMMER till det ställe dit jag skulle ringa.
Nu hade jag tydligen hamnat helt fel trots att jag ringde till det ställe som man uppmanade mig att göra då när min dåvarande psykolog gick i pension.
Jag förklarade för den här människan jag kommit till att jag hade också krav på mig att gå i psykologsamtal och att det inte duger att komma och säga att man har gått till en sjuksköterska i samtal.
De här kraven hade jag på mig DÅ, märk väl D.Å. när jag gick på AF-grejen, men eftersom jag tänker att jag kan hjälpa nån som ringer i liknande ärende så kan jag lika gärna säga att man kan ha sådana krav på sig.
"Nej sådana krav har de inte på AF, he he he. (Skrattet igen?!)"
"Jo de har de. I arbetslivsinriktade program så..."
"Ja jag vet inte hur AF jobbar."
"Nej men jag berättar ju det för dig nu..."
"Du får ringa till bla bla för jag kan inte hjälpa dig (får jag gå ut och röka nån gång din dryga psyksjuka krävande jävel)."
Det ska vara stålbepansrade krigare till att ringa och söka vård och hjälp. Tänk om jag stod på randen att ta till repet? Tänk om det här var det samtal som avgjorde om jag vågade hoppas på att det fanns hjälp att få eller om det var det som gjorde att bägaren rann över och jag skulle inse att för mig fanns ingenting.
Tänk om hon hade bemött mig med ett; "Du har kommit rätt. Vi ska försöka reda ut det här. Vi ska se om det finns en psykolog som du kan få komma till. Det ska nog gå bra ska du se. Kan du vänta någon vecka eller är det mer akut?"
Nej they fuck you at the psykmottagning. Själv är bäste läkare sa Långben och halsade en kvarting innan lunch.
Det ska höra fan till att vara klen i nerverna.
Vet ni vad det här gör? Hela den här kontakten med psykvården, den så kallade, den tar all kraft av mig. Jag får mer hjälp av att rida, gå på healing, meditera och att skriva.
Man ska sluta hålla på med sånt som inte ger nåt. Sånt man "ska" göra bara för ATT.
Sluta.
Det ringde en lymmel till min mobil. Jag brukar inte svara i den men jag trodde det var min lärare så jag gjorde ett undantag.
Han måste ha ätit nitroglycerin till frukost. Hade han pratat fortare så hade telefonen tagit eld. Eftersom själv är bäste dräng så höll jag käften tills han slutade sin svada för att höra om jag var kvar.
Jo han skulle erbjuda mig samma erbjudande som jag fått som sms nu under nån månads tid från det telefonbolag jag har. Som att jag inte skulle kunna ha läst det själv och beställt det om jag velat ha det.
"ViringerBARA till de somvitycker ska ha det här, som är trogna och som tankar på för över 200 kronor i månaden..."
"Jaha, men jag tankar bara på 75 kronor i månaden."
"Jamenviserhärattdutankarpåförblablablablablabla................................................."
Jag avbröt honom:
"Finns den här informationen att läsa nånstans så jag fundera i lugn och ro?"
"Javisstdenfinnspåhemsidan och... typ överallt liksom, ha ha ha, den finns överallt så det ärbaraåläsa... men får jag fråga vad det är du undrar över? Jag menar jag har alla fakta här framför mig och jag lovar vi blåser ingen, jag vet att det finns såna som ringer och blåser folk som att att det ringer nån jävel och blåste mig liksom men då blir det bara skit och vi måste bygga det här samhället bra liksom annars blir det bara skit så jag tycker att du ska ha det häroch..."
"Ja men jag behöver fundera och så vill jag beställa erbjudandet själv. Var beställer jag det?"
"Jaaa... alltså har du nån mejladress förisåfall så kan du avbeställa efter en månad.... har du en mejl?"
"Ja."
"Om jag kanfåden?"
"Vad kommer det för information dit då? Jag vill inte lämna ut den hur som helst."
"Nä, det är ju skitenkelt alltså om du ska avbeställa erbjudandet sen..."
"Men jag vill beställa det själv efter att jag läst igenom i lugn och ro. "
*tystnad*
"Kan jag ringa dig igen om en timme då när du läst?"
"Nej jag vill ringa upp själv."
"Men då kan jag ringa på söndag för då jobbar jag (no shit)...."
"Nej jag vill inte bli uppringd, jag vill ringa själv."
"Okejmendåblablabla..."
Suck.
Om jag var matt innan blev jag inte piggare av det här. Visst, det är folks jobb men om man säger att man vill ringa upp själv så menar man ju det.
It's a day for crying my friend
no joy is there to be found
a day for dying and end
all gates are open in the ground
I had a very strange dream
I danced with an angel so fair
tall and kind he seemed
comforting with his golden hair
I couldn't dance but he lead me
I was worried but with just a smile
he's message were as long as we
stayed together it would be worthwhile
Mot förmodan sålde jag utombordar'n.
Jag tog mig iväg till dressyrträningen igår. Alltså den jag skulle medverka i själv. Det är en sak att lära ut och en annan sak att göra det man har lärt sig.
En bra lärare måste vara elev själv sa Långben och skickade Musse på skidläger.
Innan
Vad brukar jag säga när jag instruerar? Jo; "gör som du brukar". Tror ni jag gjorde det igår? Ha ha haaa. Jag gjorde precis tvärtemot allt som jag brukar och kan man tänka sig att Loostigaste reagerade med spänning.
Det slutade ju väl men eftersom jag har en rygg som gör vanvettigt ont så blir man rädd för ryck. Till exempel när hästen hoppar iväg. Ja hon har aldrig hoppat iväg så mycket som igår. Ryck ryck i ryggen.
Ha ha ha
Men man måste visa sina svagheter om det ska gå framåt. Nästa gång ska jag till äventyrs förbereda mig lite bättre. Typ rida dagarna innan. Inte ligga lik i soffan och linda lindor och plocka ihop sadeln en halvtimme innan träningen ska gå av stapeln.
Slutet
Det är när kraven kommer man kan bedöma graden av utbrändhet och stress, oförmåga och sjukdom. Vilda hästar (!) har inte kunnat draga mig ut dagarna som varit. Man hade fått piska mig tills jag hade letat på ridstövlar och annat krams i tid. Nu hade jag mina usla vanliga kängor att rida i. Ja jag är helt väck. Förmår inte. Jag blir som död när det kommer måsten flygande.
Och det lustiga är att det är ingen annan än jag själv som anmält mig och pressat mig till dylik träning. Därför att om jag inte gjorde det så kunde jag lika gärna sälja allt och hänga mig. Jag måste göra ett försök i alla fall.
Eller ett antal.
Gå genom livet med för trånga tröjor, landstingsbyxor och ett hår som vägrar låta sig kardas i rätt riktning. Lev med en rygg som får dina nerver i benen att löpa amok, sätta knivar i låren och fötterna att pirra som av tusen glödgade nålar.
Försök vila med en skalle som kunnat agera tombola på ett nöjesfält eller cementblandare på ett bygge. Ät inge snarr eller kaffebröd men sväll upp till oigenkännlighet och svulsta ut av minsta matbit oavsett om det är två skedar keso eller en köttbulle.
Kassera alla kläder, det är ingen idé ens att försöka. Allting klämmer, sitter illa och vränger sig från magen och blir hängande som de fulaste gubb-byxor världen har skådat. Låt ansiktet vara det bleka urholkade rödprickga helvete det är för ingenting kan få ringarna under ögonen och resten av avskrädet att se ens det minsta bättre ut. Inse att du inte tål krämer och concealers. Exponera dig för världen och låt alla pinas som ser åt ditt håll.
Bada på natten. Om du överhuvudtaget vågar dig till en sjö så klä dig i jätteshorts och T-shirt, kräla från vassen och ut och ha ett badlakan modell segelduk i storlek i beredskap om du mot förmodan kommer upp igen ur blötan.
Gå sta och lägg dig och bemöda dig inte ens med att gå upp. Du kommer ändå inte ur sängen med det där värkande eländet till kropp. Ligg där och installera en kateter så du inte ens behöver upp för att pinka.
Gå sen och dö på vad sätt som synes dig bäst!
Ja om jag har haft ett visst flow här under en tid där jag klarat både examinationer, möten, att rida och annat jyckel så kom bakslaget som ett vadderat kuvert på posten häromdagen.
Det började med ett skräckmagknip from hell natten till i förrgår. Fatta att vakna 03. 30 och från sömn få springa nedför trappan och sätta sig på huset med världens kramper och läskas och skräckångest innanför pannbenet. Jag somnade mot toaväggen och drömde medan jag försökte hålla ner mig själv eftersom raketmotorerna tvingade mig mot taket.
Jaha, upp i sängen, lade ned huvudet bara för att få rusa ner igen och hålla i sig i taket på toa.
I morse vaknade jag halv sex av åska. Fy fan. Men jag höll mig rätt lugn ändå men sen väckte mamma mig före åtta och sa att Näbben hade kolik. Lagom pyssel en söndagsmorgon varvat med toalettbesök from Hell. Helt slut. Så i två omgångar har jag halvsovit här på förmiddagen. Usch, hela dagen blir skev.
Och om jag svävade mot taket härom natten så sjönk jag mot jordens mitt idag. Av trötthet tyngd ner till magman fick jag piska mig upp och steka ihop nå jäkla mat. Armar och ben hänger som stockar och huvudet får jag hyra en mobillift till snart.
Nej film, soffa, pro-viva och cola innan jag gör nästa kraftansträngning. Bara nerverna håller fan på sig.
Ottan. Pluto bufflade på mig. "Kan du ta ur öronpropparna!" Jag var klarvaken med ens. "Dunkar det?" "Ja." Tystnad. Vi lyssnade. Ingenting. "Ja naturligtvis så hörs det ingenting nu..."
Ja så det var det. Upp som en jävel. Ingen idé att ligga där när adrenalinet kickat in. Tusen tankar i huvudet; "Vad har jag missat, vad gäller idag, vad ska jag göra, vad har jag INTE gjort, vad måste jag betala...?"
När kaffet är på och hästarna är ute så har jag kommit så pass till sans att jag kan börja sortera ut vad dagen bär på för måsten. Jag kunde fint nog konstatera att jag hade klarat av en hel del igår och att jag inte behövde göra mer än rolighetsgöra idag.
Slå i stolpar till en ny grind i hästhagen, få hem stockar, rida och sånt där. Och ett tu tre så är klockan halv sex och det är dags för stora julgroggen - hurra hurra! Det sista var ett skämt.
Stressen har också lagt sig så pass att jag kunde duscha och tvätta håret idag. Helt avslappnat. Det är en stor grej annars. Folk tror att man är galen (!) när man berättar sånt men när man lever sitt liv ungefär som en bergsklättrare som inte vet om han ska lyckas fästa nästa hake i bergväggen och komma en bit till - ja då är minsta grej vid sidan av att kroka i livlinorna ett livsfarligt projekt.
Det är därför den här morgonskräcken sitter på bröstet som en mara varje gång man vaknar. Drygt. Det skulle vara fantastiskt att få vakna en morgon och vara helt lugn och veta att allt ordnar sig. Att allt är ordnat.
...så var det bara att kapitulera idag. Jag ville rida men benen värkte av nånstans under knäskålarna. Dessutom hade jag en hel del att läsa inför engelskan i morgon. Jag tänker på engelska. Det kommer upp engelska ord före svenska i det här sumphuvudet.
Jag är så slut i skallen så jag inte kan prata emellanåt. Glömmer ord. Glömmer allt.
Så jag har suttit vid bordet/legat i soffan och pallat upp benen och läst och läst och så skrivit ibland. Jag som ville rida.
Det är ett jävelskap att acceptera sin kropps limitationer. Begränsningar. Det känns ofullständigt när man inte gjort det man vill. När jag försöker sova sen så snurrar det i skallen allt jag vill göra och allt jag har gjort. Hur jag ska lägga upp det nästa gång osv.
När jag jobbade på ridskolan så brann jag verkligen för mitt jobb. Jag och de andra var där hela dygn kändes det som. Varje ledig tid. Jobba över tänkte man inte på, man var där och höll på tills det blev klart.
Jaha, så fick jag skallsmärta och hjärtarytmier. Rena rama stress-symptomen. Läkaren sa att; "Nu får du inte åka dit på tre veckor." "Men det går inte" sa jag, "jag måste göra det och det och..." Läkaren kastade ifrån sig pennan på skrivbordet och sa att; "Då är det ingen idé jag sjukskriver dig. Men då kommer du att gå ordentligt in i väggen.
Så jag lydde, fast det var svårt.
Nu får jag lyda mig själv.
Men ogärna.
Var har folk fått idén ifrån att det är roligt att åka buss, sova i tält, frysa, gå 500 mil i hetta eller regn, titta på skit och äta usel matsäck? Jag tyckte aldrig om det i alla fall.
Det var sådana här dagar innan skolavslutningen som man åkte på allehanda resor och utflykter med klassen. Jag tyckte inte att det var särskilt roligt. Allt som avvek från de vanliga rutinerna (skolka) gjorde mig otrygg. Jag menar även om jag skolkade så kunde väl skolan stå där den stod.
Men i mellanstadiet skolkade jag inte och det var väl då de flesta av de här utflykterna ägde rum. Även med mina storasystrar så bar det av till spökslott och gruvor och jag klängde som en apa i bussen och satte eld på sätena.
I sexan skulle vi åka till Stockholm våra dumskallar. Buss 20 mil, sen besök på en massa muséer som ingen brydde sig om. Trött i benen, illamående, hungrig och nervös medan jag försökte spela apa och dölja alltihop under en mask av galenskap.
Vi avslutade det hela på Gröna Lund. Ja visst, grattis, jag åkte berg- och dalbanan fem gånger på rad fast jag blir så åksjuk. Gissa vad jag gjorde hela vägen hem? Spydde och sov. Till klassens stora muntration/ vämjelse. Som da capo vid ankomsten mitt i natten vid skolan så vände jag mig ut- och in bakom busskuren vid vägen.
Den där skräckartade otryggheten sitter i den tunga doften av hägg och syrén. I värmen och gräset, i solgasset och morgonfukten. Hur härligt det än är med vår så är det en ångestfylld tid. Förväntningarna är höga och som barn var ovissheten inför sommaren stor.
När jag gick i tvåan så gick jag ett tag i en annan skola. Kanske min barndoms värsta tid med ny skola, mamma borta och ett "nytt hem" i en jäkla lägenhet i sta'n. I alla fall så skulle den där klassen och jag på resa till Sundborn och Falu gruva. Standard häromkring.
Carl Larsson och fet-Mats i en enda salig blandning och så det där förbannade schaktet med korgjäveln. Jag hade naturligtvis inga kompisar och den jag satt bredvid på bussen blev åksjuk av att se på vatten från och då tog jag ansvar över det.
För stark saft, torra mackor, ont i skallen och ingen att gå med. Och apmasken på. Hemskt.
Jag vet inte hur gammal jag var när vi skulle följa med min storasysters klass till Eskilstunaparken. Mamma förvällde murklor kvällen innan och hade plockat in Häggkvistar. Plocka aldrig in Hägg. Det luktar värre än kattpiss. Ihop med förvällda murklor luktar det jävulen. Jag ska inte säga vad som hände med min säng när jag vaknade mitt i natten efter att ha ätit ett antal mackor med murkelstuvning på. Jag äter aldrig mer murklor.
I alla fall åkte vi till den där parken och det var en av de mera lyckade resorna. Jag skulle promt bada i pool och åka vattenrutchkana fast det var regntungt och gråväder. Fem åk fick man och det var inte en käft mer än jag som åkte kana eller badade. Inte vågade jag heller men till slut klarade jag väl av de där fem åken.
Resans höjdpunkt var en karusell som hette "Apollo 2000" som såg ut som en jättebläckfisk med små sittlådor längst ut på armarna. Den var jättekul och alla samlades där för resten av kvällen.
Jag är glad att man slipper ifrån allt sånt där jock nu. Som att det inte var nog att gå i skolan liksom.
