Grötrim

Jag var svart och ståblåmetallic
jag var vilsen och hemma på samma gång
Ensam men omgiven av vänner
ensam på randen till undergång

Jag var nitar och gothiska kläder
en vulkan av glödande lava
med outtömligt djup av sorg och ilska
med ett skal av härdad granit

Jag var skör som frusna blad på vintergröna
som frostbitna kvarblivna blommor
Känslig som spindelväv i vinden
spröd som flortunt glas

Jag var känslor heta som blånande glöd
rädd för vad jag egentligen kände
jag var levande men samtidigt död
förtvivlad när ingenting hände

Jag trodde inte han skulle komma nu
men han kom som en underbar dröm
Han var vacker, han var varm, han var du
sydde sina fingrar i mina en söm

Det var livet som sargat mig hårt
år genom timglaset runnit som sand
livet som var mig övermäktigt svårt
tills du kom och tog min hand