Mormor är super-gom. Namnet kräver sin förklaring.
När min storasysters dotter "Pumpa" var liten så kallade hon mamma, sin mormor, för gom gom. Därför blir mormor super-gom.
Ej att förväxla med julgran som hette gong-gong eller som min lillasyster Kriss' sa om solnedgångar: "solgångshimmel".
Ståle testar åkattraktionerna med tillhörande ansiktsuttryck
Vid mormor och hennes dåvarande gube rådde alltid ett slags skönt undantagstillstånd. Nog kunde hon vara sträng men med åren blev det lindrigare. De bodde i en lägenhet i flera år som blev vår absoluta tillflykt ibland när det gick hett till hemma.
Det var en svag doft där av "under köksfläkten-rök" , matlagning, och tvättmedel. Inte starkt och jobbigt utan mysigt. Det luktade mormor.
Mamma, Pumpa , Mimmi, mormor och Pumpas dotter
Vi kunde sitta hos dem i evighetsfika vid köksbordet och prata om allt och inget. Ingen påtvingad långbänk utan bara en sån där avslappnad utdegning där det var tillåtet att sitta på trappstolen vid spisen eller slänga sig på kökssoffan om man ballade ur.
På deras sommarställe och sedermera permanentboende hade de en helt otrolig trädgård. Hur de kunde få potatis, rädisor, jordgubbar, blommor, majrova, broccoli, morötter, persilja, och Gud vet allt att växa så frodigt i den där morän-stenjorden är obegripligt.
Bärbuskar och fruktträd överallt och doften av svartvinbärskok eller äppelmosgöra sitter i min näsa än idag och fyller mig med trygghet.
Det är med vemod jag inser att det är en tid som för alltid är förbi. Det kommer aldrig tillbaka. Aldrig mer kan vi kliva in i köket där och känna doften av stekta kotletter och potatismos med gräslök eller nybakta bullar och kaffe.
Aldrig mer kommer vi att sitta vid samma bord på sommareftermiddagen och känna den där fullkomliga känslan av tillhörighet och lugn.
Det är för alltid borta.
Det är bara ett tryggt ställe att lägga min tanke i när livets vind blåser alltför hårt.
