Så noga de hade varit först att följa vandringsleden. Men så hade de kommit i intensivt samspråk över någonting så ingen av de fyra kontrollerade att de var kvar på leden. Det var bara gräs och kala vidder åt alla håll. Ibland gick de igenom små dungar av krokiga låga björkar eller torra granrakor. Det måste varit vid någon sådan de kommit bort från markeringarna och förirrat sig åt fel håll.
Det var Ove som börjat prata om den där varelsen som man sett skymten av ibland på filmsnuttar och annat. Eller som tveksamma vittnen berättat om i skumma sammanhang och som ingen egentligen fäst sig vid. På ett foto taget mot träden syntes en stor oformlig massa skymta mellan huvudena på de som var ämnade att verkligen hamna på fotot. Oves entusiasm gick inte att ta miste på och det här provocerade Anna som inte för ett ögonblick trodde på dylika dumheter.
"Det finns ingen 'varelse' nånstans, det är vanligt folk!" rappade hon i. "Det är vad du tror" replikerade Ove, " I Australien, i bushen, där var det en guide som ledde ett gäng forskare och han sa att de hörde ljud på natten som han aldrig hört varken förr eller innan. Han kände skogens alla ljud, men det här, det här..."
Det var här någonstans i diskussionen som de andra började titta sig runt och insåg att de hamnat av leden. Nu nån timme senare var de alltså vilse.
Eva-Lena såg något avteckna sig mot himlen. Stora byggnader och torn, vidunderliga tentakler och spröt. Det visade sig, när de kom närmare, att det var en liftanläggning och någon slags fjällräddningsstation. Så här i barmarkstider var den inte i bruk. Av förfallet att döma hade den nog inte varit i bruk på många år. Det fanns en kur i änden av en lång flat backe och från den löpte linor och liftar upp till en större byggnad längst uppe på krönet av backen. Där fanns också för vad de kunde se - ett högt torn med utlöpare åt olika håll.
"Det är nog vi bäst vi går upp dit" föreslog Johan som var förnuftets röst bland de fyra. Men Ove skulle prompt se vad som fanns i den lilla kuren först. Utan att vänta på svar ryckte han upp den gamla dörren och klampade in i kuren. I dunklet syntes inte mycket men ett skrivbord och en telefon fanns där. Han lyfte på luren och stod alldeles stilla. "Krr... krr... krr..." lät det i luren. "Jag slår vad om att det finns en likadan däruppe" sa Ove tvärsäkert innan han lade på luren igen och gick ut från kuren. Han stängde dörren så gott det gick efter att den blivit uppsliten och så vandrade de alla fyra upp mot den större byggnaden med tornet.
Däruppe var det lite knepigare att ta sig in men Anna lyckades klänga sig in genom ett fönster och regla upp dörren åt de andra. "Vi har tak över huvudet i alla fall" sa Eva-Lena.
"Där, sa jag inte det?" Ove pekade mot en telefon som satt på väggen. Han stegade triumferande fram till den och så gjorde han en konstpaus och höll upp handen mot de andra. Anna himlade med ögonen. Han pekade på en liten lampa som lyste på nummerskivan. "Det var för jag lyfte på luren där nere. Det är bara envägskomunikation på sådana här." Han lyfte luren och lyssnade spänt. "Krr... krr...krr". Han höll ut den mot de andra så de också kunde höra.
"Ja vi hör, sa Johan, men vad hjälper det när vi inte kan ringa ut på den?"
Ove fick lov att släppa telefonen och tillsammans gick de uppför en trappa som vette mot tornet. Det var en ganska stor byggnad de befann sig i. Även om mörkret nu lagt sig så kunde de skymta backarna och fjället nedanför. De försökte göra något slags nattläger i en skyddad vrå strax ovanför trappan. Ingen kom sig för att säga något. Bara vinden ven försiktigt i trasiga fönsterrutor och otäta dörrar.
Plötsligt hördes en skarp ringsignal. De hoppade alla högt. En skräckfylld tystnad belägrade sig bland de fyra innan Anna sa: "Vad gör du Ove?!" Han stirrade frågande på henne. "Vaddå?"
Johan pekade ner mot rummet med telefonen. "Jag tror det var därifrån".
De snubblade nedför trappan allihop för ingen ville gå först eller sist och mycket riktigt; lampan lyste på nummerskivan. Ove störtade fram men Eva-Lena försökte förgäves hejda honom. "Lyft int..."
Ove höll luren mot sitt öra. Men så vidgades hans ögon och han höll darrande upp luren mot de andra. "Krrrrr... krrrrr.... grrrr... grrrrr...mmmmmmm..." De stirrade med fasa på honom, på varandra och på telefonen. Ove kastade på luren och slet åt sig händerna som om det kommit slingrande ormar ur den.
"Hörde ni, hörde ni?!" Hans röst var i falsett.
De trängdes med varandra för att försöka se ner mot kuren i dalen genom de usla små fönstren. Det var idel mörker.
Vad skulle de ta sig till?
*
Forts i morgon...